Historien om Åre Skidsport
Året var 1928 när Gustav Larsson, 14 år, ställde upp i sin första störtloppstävling, tidsenligt iklädd spetsbyxor och lumberjacka, under fötterna satt ett par hemmagjorda björkskidor monterade med bindningar med lös häl.
Deltagarna började gå från byn klockan fem på morgonen för att hinna ta sig upp till start. Banan gick från Tusenmetersplatån till Västra ravin, ner genom Susabäcken och avslutades vid Fjällgården. Den första tävlingen gick inte som planerat, unge herr Larsson slog sig fullkomligen sönder och samman men kände ändå någonstans innerst inne att ”det här med skidåkning är någonting för mig”.
Han var ett barn av sin omgivning och fritiden fylldes av friidrott- och cykeltävlingar på sommaren, om vintern var det alpint och längd som gällde som sig bör i en liten by vid Åreskutans fot.
När Gustav för första gången åkte utomlands var det till vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 men oturligt nog skadade han sig och kunde inte delta i själva tävlingen.
Andra världskriget blev ett stort avbräck för Larssons alpina karriär och det märktes när Gustav blev uttagen till sin andra stora tävling i italienska Cortina d’Ampezzo 1941. Träningen gick väldigt bra men den orutinerade Larsson vallade bort sig i tövädret och kom på en blygsam 16:e plats i störtlopp och 14:e plats i slalom.
I ett brev till Svenska skidförbundet efter tävlingarna skrev Gustav Larsson: ”Vallningen är problemet. Vi är långt efter de mellaneuropeiska åkarna som vallar med paraffin och någon specialvalla som vi aldrig har hört talas om. Man vallar med strykjärn, det kunde jag aldrig tro”.
Gustav såg med nyfikna ögon på all den utveckling som skedde i Alperna vid den här tiden med linbanor, skidverkstäder, skidskola och fjällräddning, och tog med sig en stor dos inspiration och nytänkande tillbaka hem till Åre.
Gustav blev inkallad i två år under den sista delen av andra världskriget vilket gjorde att hans tävlande avtog. Men åka skidor, det kunde Gustav Larsson fortfarande. Än idag innehar han rekordtiden för Årebragden, en mytomspunnen störtloppstävling från Skutans topp, hela vägen ner till Åre torg på 4,05,2, satt vintern 1944. En rekordtid som sattes på träskidor med läderpjäxor.
Fyra år senare, 1948, startade Rolf Hafstad, tillsammans med Hasse Hansson, Ture Isberg och Gustav Larsson, Åre skidskola. Man höll till i källaren på Sporthotellet där man hade en skidverkstad och dessutom drev med färdlederi och fjällräddning. I verkstaden monterades stålkanter och penslades belag, man kantade och vallade. Uthyrning och försäljning drog igång och siluetterna av en modern skidbutik i fjällmiljö började bli allt mer synliga.
Gustav Larsson skrev i ett brev från den tiden att ”L.A. Johnssons skidor är bäst”. Skidorna tillverkades i Östersund och var 220 centimeter långa med snedställd specialkant och kostade hela 60 kronor.
B. Sandströms skidor spåddes även de slå igenom då de var tillverkade av hickory (valnöt). Bindningarna som gällde var Kandahar (namnet är för övrigt hämtat från ett berömt skidåk i St. Anton Am Arlberg) med vristspänne. Produktutvecklingen bland skid- och pjäxtillverkarna var i sin linda och det skulle hända mycket på den fronten inom de kommande decennierna.
1949 öppnade så Gustav Larsson Åre skidverkstad tillsammans med hustrun Willi, i det då nybyggda huset där butiken fortfarande håller till – den butik som vi numera känner som Åre Skidsport. Lokalerna var däremot betydligt mindre och hela butiken rymdes på den lilla yta där skiduthyrningen idag huserar.
Makarna Larsson drev både butiken och hyrde ut rum i huset för besökare utifrån. Ture Isberg jobbade i butiken på dagarna och Gustav hjälpte till på kvällarna när passen i Bergbanan var slut, på den tiden fick många av Åres invånare kämpa för att få tillvaron att gå ihop och dubbla sysselsättningar var inget ovanligt.
Alpina VM i Åre 1954 gav inte den tillströmning av turister man hoppats på så under 60-talet började sonen Yngve jobba tillsammans med Gustav i butiken. Några år senare, 1967, tog den då 25-årige Yngve över verksamheten från sin far.
Åre Skidsport utvecklades långsamt till en trygg affärsverksamhet men fortfarande tvingades Yngve jobba som brandman, snickare och tillsynsman för radiomasterna i trakten sommartid för att få ekonomin att gå runt.
Gustav Larsson gick ur tiden 1973, blott 59 år gammal.
1976 skedde den mest omvälvande förändringen i Åres historia när Åre Kabinbana stod klar, en lift som saknade motstycke i norra Europa och som andades mer Alperna än de svenska fjällen. Kabinbanan var den största delen i det så kallade Åreprojektet, initierat fyra år tidigare av regeringen som beslutade att skjuta till pengar för att det skulle skapas ett skidområde i Årefjällen dit även ”vanligt” folk hade råd och möjlighet att ta sig för att åka skidor.
I samma veva slog även Ingemar Stenmark igenom med full kraft och intresset för alpin skidåkning ökade dramatiskt på bara några få år, precis som byggtakten i det växande Åre. Konkurrensen blev än mer påtaglig i byn när Pocke Nilsson och Olle Rolén, som efter sina avslutade alpinkarriärer i Alperna öppnade butiken Skidåkarna. Samtidigt etablerade sig allt fler sportaffärer och skiduthyrningar i den lilla byn men Åre Skidsport var navet för skidåkarna i byn som kikade in för att sitta på verkstadsbänken och dricka kaffe och snacka lite skit, precis som nuförtiden.
I början av 80-talet var årsomsättningen 482 000 kronor och utbudet i butiken bestod av ungefär 100 par hyrskidor, man sålde längd- och turutrustning samt en del slalomskidor, bindningar och skidglasögon. Och diverse annan sportutrustning som pingisbollar och tennisrackets.
Yngve Larsson gjorde sig (ö)känd för sin ovilja att aldrig kasta saker och han samlade på sig spännen och reservdelar från avlagda pjäxor som skulle kastas, och kunde ofta reparera kundernas trasiga pjäxor för en billig peng. Och om plasten i en bindning inte höll måttet och sprack i kylan tog han direkt strid med tillverkarna och gav kunden en ny, nästan gratis. Eller med hans egna ord; ”reklamationer är reklamationer – jag blev inte rik, men rätt skall vara rätt.”
Runt millennieskiftet kände makarna Larsson att det behövdes en stor förändring i verksamheten men att det inte var de själva som skulle driva igenom den förändringen, utan personen som skulle ta över Åre Skidsport efter dem. Man ville inte heller sälja företaget så till slut klev sonen Daniel in för att driva Åre Skidsport in i framtiden efter att ha gått klart freestylelinjen på skidgymnasiet och kommit hem från FN-tjänstgöring i Bosnien och såg Åre med nya ögon.
Den då 25-årige Daniel (samma ålder som hans far då han tog över verksamheten från sin far Gustav) fick fria händer att utveckla företaget och såg direkt en möjlighet att utvidga affärsytan. Man byggde en ny entré ut mot Åre torg och utökade butiken med en övervåning.
Det skulle bli starten på en utveckling till att bli en av Sveriges bästa och mest välrenommerade skidbutiker och idag säljs över 1000 pjäxor årligen från det som en gång var Gustav och Willi Larssons vardagsrum och kök.